tantmammamatte

Jag förvånar ständigt - oftast mig själv. Nu förstår jag dessutom varför vår elräkning blir dyrare och dyrare...

Så var det dags att vara kyrkvärd igen. Det kändes som om det var vääldigt länge sedan, och det var det när jag tittar efter i  almanackan även om jag fuskat med 4 veckors praktik under uppehållet. Nåväl, det var väldgt trevligt och mycket folk var det  - en helt vanlig söndag i maj. Många konfirmander, konfirmationen är om 3 veckor. Många gamla. Många ungar. Många som jag inte kände igen från tidigare. Kanske har det hänt något på 7 veckor som jag inte vet om? Nåväl, I Lycksele har vi under det senaste året en barnvärd som "tar hand om" barnen under gudstjänsten. Rent praktiskt sker det genom att barnen sitter på en tjock matta med värden (och en del föräldrar) framför första bänken noch pysslar i "lugn och ro" tills dess det är dags för predikan. Sen kommer de in igen. Det medför en hel del stoj ibland men det verkar som om församlingen står ut med det.  Vi har (nästan) alltid med två konfirmander som hjälper till med agendautdelande, ljuständning, kollekt, vänder siffertavlan osv, vi kyrkvärdar hälsar välkommen, läser texter, håller förbön mm. Idag hade vi också en gästande präst ("oklädd") som steg upp ur kyrkbänken och hjälpte till att dela ut nattvarden. Totalt var det 11 personer som "agerade" under gudstjänsten och 9 ungar. Det kan aldrig bli fel - bara annorlunda. Spela roll att jag glömde säja till församlingen att stå upp under evangeliet - det gjorde de ändå, eller att konfirmanden inte fanns på plats vid ljuständningen - han kom snabbt springade upp efter en diskret vink, eller att ljusen vid ljusbäraren tog slut - jag fixade ju fram nya innan sista var tagen. Det är så himla trevligt när det är liv och rörelse i kyrkrummet. (Även om jag oftast tycker att det är mycket trevligt att få meditativt lugn och ro i kyrkan - fast idag stämde "livet" med mig) Jag blev inte ens irriterad på de två libanesiska kvinnorna som satt bakom oss och småviskade halva predikan... Det var en gemytlig stämnng ända från sorlet före kyrkklockorna till under postludiet då en pappa hämtade igen sin 1åring bredvid altaret medans hans andra unge slog kullerbyttor och det gamla afrikanska paret i nedersta bänkraden pratade med varandra samtidigt som en annan 1åring protesterade högljutt över att han inte fick mat tillräckligt snabbt och kaffebryggaren pyste i fikahörnan.

Det var länge sen sist. Intressant att vallningarna gjorde ett uppehåll under tiden jag mådde som värst. Nu är dem tillbaka - undrar om det betyder att jag är frisk från magsjukan i stället?

Ibland tar Fantominnan på sig förklädet och leker i köket som en vanllig tant.

"röd å grön å vit å svart gör detsamma har jag sagt"

Kärlekens exfru slåss mot cancern. Hon vann första ronden för ett år sen, åkte dit i höstas igen, opererade bort tjocktarmen häromdagen och idag har det hittats i hjärnan. Jag vill vara ett stöd för honom och grabbarna men vet inte hur...

snöandet alltså. Vitt vitt  vitt

Måndagen den 23 april och det har snöat mer eller mindre konstant sen i fredags.

Bästa arbetsgänget blev uppvaktade med tårta, fotografering och intervju av deras fack häromdagen. Jag fick också vara med, tack tack. Jag bjöd igen genom att dela med mig upptäckten att fotografen var en liten flirt jag hade en sommar för typ 15 år sedan... Rodna kan man även när man fyllt 54. Bara så att ni vet det ungdomar. Riktiga hjärtliga och glada skratt fick alla gratis och frankofritt.

Man dyker ner i skafferiet och plockar fram allt som finns i gamla bortglömda påsar och i botten av knöliga paket.

Jag är såååååååå vitsig :D

...fast jag var ändå tvungen till 4 timmar sjuknärvaro.

Nån timme innan jag skulle kliva upp bestämde jag mig för att inte göra det. Det är inte läge att vara på sjukhuset eller att besöka 104åringar när halsen värker, hostan kör med blixtatack och det spränger bakom ögonen. Så då gör jag inte det.

Helgen tillbringas på kurs. Jag hade sett fram emot att få sova lääääänge och ostört efter veckans många arbetstimmar. Men aackack. Överaskningen att vi ska dela rum två & två var inte odelat happy... Även om "min" rumskompis är tyst och snäll om nätterna är ju inte JAG det. Snurrsnurrsnurr i sängen som en elvips, ont i halsen och snörvlig, varmt i rummet, ofilade hälar som fastnar i påslakanet, snarkningar... det kan inte vara särskilt rofyllt att dela sovrum med mig. (jag tror att jag är tystare tillsammans med kärleken - eller så finns det en anledning till att han använder öronproppar)
.
.

Nåväl. I kväll ska jag få flytta till ett rum som blivit ledigt. Tack! säjer jag. (Tacktack säjer säkert min rumskompis)