Syster har varit här länge och hållit mig sällskap, hjälpt mig med hundpromenader, lagat mat, gnepets... och det har varit en ren välsignelse. Vissa dagar har varit riktigt bra - andra sämre när jag mest legat platt. Det har varit dagar med kramp i vaden (blodpropp var jag rädd för) dagar med misstänkt UVI (jag börjar bli lite nojig) tandrester som inte borde vara kvar (hjälp,tänk om det fortfarande är varbildning under) och "bara" vanlig trötthet: Då är det bra med nån att prata med. Men nu börjar henes hemlängtan göra sig påminnd tror jag. "Tack för den här tiden" skulle man kunna säja om det inte lät så ödesmättat. Nu får jag föbereda mig på att vara solokvist igen.
För övrigt är jag inne på sista behandingsveckan innan uppehållet på några veckor och dagarna när skörden ska göras. Igår var sista sprutan. Sen ska jag bara in och ta massor av röntgen och prover för att se att allt är ok. Det är väl det som gör att jag tror att allt möjligt ska sätta krokben för resten av behandlingen. Sen får vi väl se hur länge jag får leva med skiten. För den går ju inte att bota, bara hållas i schack. Men nåt ska man dö av. Nån gång.
För övrigt är jag inne på sista behandingsveckan innan uppehållet på några veckor och dagarna när skörden ska göras. Igår var sista sprutan. Sen ska jag bara in och ta massor av röntgen och prover för att se att allt är ok. Det är väl det som gör att jag tror att allt möjligt ska sätta krokben för resten av behandlingen. Sen får vi väl se hur länge jag får leva med skiten. För den går ju inte att bota, bara hållas i schack. Men nåt ska man dö av. Nån gång.
4 kommentar(er)
