Så var det dags för nästa elaking, nu i överkäken. En död och förkalkad rot med skör krona och något spridd infektion till omkringliggande "tandområden". (Kan man säja så?) Men inte så att det var infektion till de tandrötterna i alla fall. (hoppas jag) Det blev bedövat (fantastiskt skickligt lagda bedövningar. När det läggs i överkäken brukar det knastra och kännas otrevligt tycker jag. Men inte med denna eminenta tandläkare från ett fjärrran land. Tack för invandrare, och speciellt tack för P!!!) Sen var det rucka, rucka , försöka dra - gick nästan sönder, borra isär under kontroll, borra mera, tandflisor på villovägar, rucka, dra, borra (nu luktade det rejält bränt) borra plocka - och sen skrapa bort infektionen på alla håll och kanter. Det sistnämnda kändes en del men det var helt uthärdligt ändå. Många olika verktyg i olika dimensioner fick komma till användning. De tre tandrötterna ligger längst upp till vänster i bilden. Kan vara bra att veta för den som vill undvika se det. I morgon är det ytterligare besök hos P för att fixa en spricka och möjligen starten på ett kariesangrepp. Bättre nu än om några månader då jag antagligen blir kallad till min vanliga tandläkare och jag är mitt uppe i den tuffare delen av behandlingen. Jag tror jag ändå gör bilden mindre så att ingen svimmar av den av misstag.
Men mitt liv är inte bara myelomet om man skulle tro det. Jag är så mycket mer. Så jag lägger in en trevligare bild som motvikt. Kanske en annan sida av mitt liv? (fast nu vet jag att inte heller alla tycker att det är en trevlig bild. Äsch! Skrolla förbi den den då. och klicka inte på nästa bild med ytterligare en bild på fina Lennart.
Det var nog under den tiden i livet som jag på riktigt bejakade inställningen "Ja, varför inte?" i stället för "Nä, varför det?" när barnen föreslog något eller när en möjlighet till något dök upp. Så, varför inte en kungsboa som husdjur när A ändå var allergisk mot pälsdjur och M hade kanin i hönshuset, och fiskarna i akvariet var inte så kelna. (Snarare var en suicidal som envisades med att hoppa ur vattnet om man inte stängde för locket ordentligt.) Och eremitkrabborna som kravlade omkring i terrariet var inte heller som alla andra. "Min" var en nakenfis som kröp ur huset och obekymrat traskade omkring näck. Och så vår hund och våra höns. Kokräken hade vi inte skaffat riktigt då. Eller...? Nä, det var lite senare tror jag. Köpta via VKs Köp och sälj/Pryltorgbilaga. (varför inte?) En dräkrig ko och en tjuvparad ung kvigakalv, Så det blev tillökning i mars. Nåväl kvigan orkade inte få fram sin kokalv levande (den blev rävåtel senare. Jag är ju en krass halvfinne) men Majros överaskade oss med en fin tjurkalv när jag kom för att morgonmjölka henne en vacker solig i mars. Så var jag helt plötsligt byns enda mjölkbonde med djur som skulle rapporteras till Jordbruksverket. Jag brukade ta med 5 höns också i rapporten av djurbesättning. (Hoppas att man uppskattade statistiken på Jordbruksverket. 🤣) Majros, Grålle och Doris.
För "Varför inte?" som sagt.
Lennart (ormen) var rar, nyfiken, flyktbenägen och felkönad. Några år senare när vi flyttade till annan ort pga jobb jag fick visade det sig att Lennart var en Lena. Å andra sidan hade kaninen också råkat få fel könsbestämning får av en som kanske borde kunnat bättre. Det var inte "kulorna" som inte hunnit vandra ner (som veterinären trodde när "han" skulle kastreras) Veckan efteråt, när "han" på nytt skulle in till veterinären för kastrering, låg ett gäng kaninungar i hörnet av inhägnaden... Ingen överlevde tyvärr - eller kanske tur det. Kaninen återlämnades nämligen till uppfödaren när M inte klarade av att gå till hönshuset i höstmörkret. Det där med kön är väl inte det viktigast här i världen.
Nä, nu behövs en badbild från i sommar. Underbart svalt och uppfriskande att simma i utloppet av indalsälven. Med bikini på. Då var det ännu inte jobbigt och utmattande att gå 2 km på morgonen. Det skulle fortfarande dröja några månader innan jag beställde tid på vårdcentralen.
Det var (och är fortfarande) helt underbart att gå barfota på alla olika underlag när vädret tillåter det.Och bra för fötterna, bra för resten av kroppen och framförallt bra för själen.
Jag trodde jag skulle skriva om biverkningar idag. Men så blev det inte. Det kommer fler dagar.
Har du läst så här långt kan du väl ge en liten kommentar också? Jag skulle uppskatta det. ❤
6 kommentar(er)
