Idag fick jag fart på polaren. I sanningens namn försöker hon dra fördel av sin höga ålder (tycker hon alltså) och maskar på våra promenader. Så där 50 meter efter människan och mig. Men idag blev det fart på tanten. Störtkul!! tyckte både hon och jag. Vi gjorde behärskade rusningar. Fast ibland var de inte riktigt behärskade för helt plötsligt fanns inte människan bakom oss.
Nja. Nästan i alla fall. Hon passar på att ta nya vändningar och vägar när jag tittar bort.
Men mig slipper hon inte. Jag kommer ifatt hur lätt som helst!
Jag bara Ä L S K A R att springa fort!
Men det är inte bara det som har hänt. Det finns en till människa i huset numera. En smalare och längre version av min första människa. Jag var lite undrande till en början men på något underligt sätt har hon allt som oftast smaskiga blodpuddingsgodisar i händerna. VEM kan motstå det? Jag bara undrar. Inte jag i alla fall.
Sen var vi iväg; Polaren, den Smala och min gamla människa, på en lååååång bilresa. Människorna var på bröllopsfest och Polaren var med och charmade alla stora och små människor som lekte på gräsmattan. Själv nöjde jag mig med att vakta allt som fanns i bilen. Människan lät ju alla dörrar både bak och på sidorna vara vidöppna. Inte var det nån som ville göra nåt när jag låg och sov på min plats inte.
Mitt på natten körde vi dit vi skulle sova "på riktigt". Vi och 6 andra människor som jag inte träffat tidigare i ett hus jag aldrig varit i tidigare med helt nya dofter av hundar som jag aldrig träffat. Men konstigt nog fanns det blodpuddingsgodisar i händerna på alla de här nya människorna också!? Fantastiskt!
För övrigt älskar jag min människa. Jag får inte nog av henne ibland. Jag tror att det är ömsesidigt faktiskt. Det verkar så. Hon vill gärna ligga nära mig om nätterna. Jag vill också ligga nära henne. Och min svans pekar rakt upp och jag viftar på den nästan jämt.