Hej igen

En kommentar
Jag trodde det skulle vara slut på överraskningarna. Man kunde tycka att det skulle räcka med att se en okänd jycke sitta och stirra på en tidigt på morgonen som det hände förra dagen. Jag blev vansinnigt rädd när jag upptäckte otäckningen, men jag visste mitt ansvar. Jag var ju den enda som var vaken och höll vakt. Nu hängde det bara på mig. Jag gjorde det enda jag kunde göra. Morrade. Morrade och Morrade ännu mera.
 
Till sist vaknade människan till. Hur hon bar sig åt för att vända bort elakingen vet jag inte, för hon förklarade det inte, utan somnade bara om och fortsatte att sova.
Det skulle väl ändå vara slut efter det? Tji fick jag.
 
Nästa morgon, alltså i morse, var det fullt av korta människor hemma hos oss. Nja, två i alla fall. Och några stora människor också. Min människa lät mig gå tillbaka in i sovstugan tack och lov och där stannade jag tills hon hämtade mig igen och de andra hade försvunnit. 
 
Min människa påstår att jag är duktig. Till och med när jag möter andra korta människor som skriker och stora människor i ännu större bilar. Jag vet inte om jag är så fasligt duktig. Men säjer hon att jag är det så kanske det är så. 
 
Mellan alla dessa ansträngande utmaningar ligger jag och tar det vääääääääääääldigt lugnt. När jag inte utforskar resten av huset vill säja. Fast bäst är att ligga och vila.
 
 
 
Människan sa att det tydligen var jag själv i en spegel jag hade morrat åt.
Som om det var en bra förklaring? Det blev ännu underligare.
Det finns ju bara en som jag och det är jag själv.
 
 
1 pigan:

skriven

Nu fattar jag inte vad du har varit med om riktigt. Men det låter inget vidare.
Att utforska hus kan vara rätt så kul. Fortsätt med det!

Svar: Det var visst några människor som ville använda stora huset att sova i. Jag gillar små hus lika mycket så de fick det. Mycket bättre än att jag skulle vara tillsammans med dem.
irene andersson