Fast oftast blir det jag och människan. Och en massa andra jyckar. Men ibland är det vi alla tre. Som när vi åker och hälsar på den där längre smalare människan i hennes nya lya. Och då är ju polaren tvungen att följa med på promenaderna oavsett hur lite hon vill det. Långa lååååååååånga promenader där jag fick träna på att möta både hjulingar och människor. Männsikan visste inte riktigt var vi var men vi traskade glatt på.
Sen är det ju skönt att komma in i lyan igen efteråt.
Hon är ganska mysig att krypa mot när vi ska sova, människan.