Jag fick följa med på resa i helgen. Ja, polaren och människan åkte också med men det är ju liksom självklart.
Vi hade varit till det där nya stället förut men det var ett bra tag sedan. Fast jag kände igen mig naturligtvis. Sen följde några dagar med nya människor och nya promenadvägar och nya rutiner.
Det var toppen att få vara med hela tiden. Jag gillade de nya människorna så mycket att jag gick och hälsade god morgon så fort jag märkte att de vaknat.
Sen åkte vi hem och det blev gamla rutiner igen. Fast vanan att självmant gå in i duschen efter promenader håller jag kvar. Och mindre rädd är jag också. I kväll blev jag mera nyfiken än rädd när en människoman joggade ifatt oss på kvällspromenaden.
Vi hade varit till det där nya stället förut men det var ett bra tag sedan. Fast jag kände igen mig naturligtvis. Sen följde några dagar med nya människor och nya promenadvägar och nya rutiner.
Det var toppen att få vara med hela tiden. Jag gillade de nya människorna så mycket att jag gick och hälsade god morgon så fort jag märkte att de vaknat.
Sen åkte vi hem och det blev gamla rutiner igen. Fast vanan att självmant gå in i duschen efter promenader håller jag kvar. Och mindre rädd är jag också. I kväll blev jag mera nyfiken än rädd när en människoman joggade ifatt oss på kvällspromenaden.
På bilden längst upp går vi också, fast det är före den här senaste helgen så jag blev ganska rädd när det kom andra i närheten.
Här hjälper jag människan att samla påskris på mitt eget sätt. Otroligt nog plockade hon inte in mitt ris...