Tackar som frågar

Kommentera
Det känns mycket bättre nu. Lite enerverande att inte få springa så fort som jag vill.
Eller springa överhuvudtaget om man ska vara ärlig. Människan har mig i koppel på varje promenad numera. Hon påstår att det är för mitt eget bästa.
 
Bah! Jag skulle äta upp henne kvällssmörgåsar om jag skulle tänka på hennes eget bästa.
Nu får jag nöja mig med att tigga så mycket det går. Tack och lov hjälper polaren mig i det. Polaren hjälper mig definitivt inte när det gäller promenaderna. Hon verkar snarare glad över att det bara är korta turer. Latmask!
 Åååååååååh, vad jag längtar ut i det fria!