Må så vara att människan har städat och schåat hela dagen och kastat ut kartonger och annat skräp genom dörren. Jag har suttit lugn i bilen och betraktat det med upphöjt lugn.
Må så vara att människan har satt mig i långkoppel. Jag har passat på att utforska omgivningarna så långt kopplet räckt.
Men sen kom en liten bjäbbig hund i dörröppningen och skällde på mig när jag låg i godan ro på min soffa. Maken till fräckhet. Till slut stod jag inte ut och morrade till på henne.
Jag mötte minsann den där bjäbbiga saken ute sen också. Jag stod tyst och lugn medan människorna pratade. Men bjäbbaren kunde naturligtvis inte vara det. Så jag var tvungen att morra lite igen.
Men att vi sen mötte tre människor efter varandra på samma 50 metersträcka på samma smala stig kunde ha gjort vem som helst superskraj. Jag försökte springa men min människa höll fast mig i selen.
Och sen när vi kom ur ur skogen fanns där ytterligare en människa som sparkade bort stenar medan gräsklippparen gick på högvarv. Då ville jag verkligen springa därifrån. Men samma sak. Min människa höll fast mig. Efter att vi stått och tittat på stensparkaren i flera minuter vågade jag följa min människa.
Men det var inte nog med det! Det kom ett helt gäng korta människor! Och de PRATADE med min människa! Och de gick samma väg som vi!
Tack och lov stod vi stilla medan de pratade och jag hörde nog att min människa sa att jag var rädd och att de inte fick klappa mig. Men de hade väldigt gälla röster och studsade när de gick.
Sen gick vi hem. Då fick både polaren och jag var sitt tuggben. Jag sprang direkt upp till sängen med mitt.
Vilken himla tur att den här dagen är slut snart.
skriven
Tur att du bor hos henne. Om du tänker efter lite så var det nödvändigt att klippa gräset. Det syns ju tydligt på bilden. Människan verkar inte göra det så ofta....