Bäst vi gick i lugn och ro i vår egen skog på vår egen stig ser jag andra komma mot oss. (Jaja, jag vet att det inte är vår skog eller vår stig men jag tycker att det är det oavsett hur många som gjort sina pinkningar och markeringar där)
Där kom en annan människa och två hundar. På VÅR stig! Man baxnar.
Men jag vet hur man uppför sig. Trots att jag träffat den ena jycken tidigare och då gick det inte så bra. Men det gjorde det nu i alla fall. Människorna stannade och pratade jättelänge. Jag hann med att nosa både en och två gånger på båda jyckarna under tiden.
Men jag vet hur man uppför sig. Trots att jag träffat den ena jycken tidigare och då gick det inte så bra. Men det gjorde det nu i alla fall. Människorna stannade och pratade jättelänge. Jag hann med att nosa både en och två gånger på båda jyckarna under tiden.
Några timmar, senare när vi var ute igen, kom tre lite mindre människor framrusande skrikande och skramlande på den smala stigen. Men nu vet jag hur jag ska göra. 15 meter in i skogen, gömma och komma som en blixt när min människa ropar på mig. Fast jag var lite skraj efteråt och funderade på om jag skulle rusa direkt hem eller inte. För säkerhets skull, menar jag. Men har man tagit ansvar för en människa kan man ju inte göra så. Alltså stannade jag hos henne. Hon klarade till och med av att fortsätta gå utan snöre så då fick hon göra det.
När vi kommit hem lekte vi sitt-ligg-stanna-kom-sitt-leken tillsammans, människan, polaren och jag.